HD Analys för Maine Coon (Del 2)

Samtidigt som Debbie höll på med datainsamlingen för sin artikel (HD Analys för Maine Coon; Del 1), var jag mitt i att samla in data för en annan. Jag ville ta en titt på hur HD kommer att påverka avkommorna om det finns HD i de närmaste 5 generationerna. Vi vet att hälsoprogrammet fungerar och att HD minskar när vi fortsätter att testa generation efter generation. Men de flesta undersökningar jag sett har fokuserat på katter i första generationen och i vissa artiklar deras föräldrar men jag har aldrig sett en studie gjord på 5 generationer.

Jag kommer inte att spekulera i vart vi är på väg, det enda jag har gjort i den här artikeln är att samla in data och lägga dem i diagram så att vi enkelt kan se hur det ser ut idag och kanske få en ytterligare ledtråd om vad vi skall hitta på härnäst. Jag tog alla katter som testades i hälsoprogrammet, sedan började jag slå upp dem i PawPeds. Jag räknade antalet testade katter för varje generation bakom ... Till exempel 2, 2, 2, 4, 6 (en kolumn i ett excel för varje generation), jag satte upp en beräkning som beräknade den totala mängden katter i 5 generationer (62) och gjorde en räkning av hur många procent av dessa 5 generationer som var testade.

Om det fanns några katter i de första 5 generationerna som hade HD (grad 2 eller 3) noterade jag också i vilken generation och hur många.

Jag blev ganska förvånad över att inse att den absolut högsta mängden testade katter hos någon katt inom hälsoprogrammet, inte var mer än 79%, jag hade faktiskt förväntat mig att hitta åtminstone en katt med 100% testade katter på 5 generationer, men så var inte fallet. Nu vet jag att det kan finnas fler testade katter till exempel hos OFA, i vissa fall vet jag faktiskt med säkerhet.

Men i de flesta fall är detta inget jag kan se eller veta, jag kan inte bara gissa, så jag kommer att gå enbart på den statistik som vi får ut från hälsoprogrammet från starten och ända fram till juni 2020. jag har gått på den värsta höften. En katt med 1-N, 1-B och så vidare blev 1, en katt med N-2, 1-2 och så vidare blev 2 och så vidare.

Först gjorde jag en jämförelse mot hur många katter som var testade bakom varje katt. I den här grafen tog jag inte hänsyn till i vilka generationer eller något liknande.
I den första gruppen kan du se katterna i procent som var första generationens testade katter själva, det fanns inte ett enda HD-test bakom dessa katter.
I den andra gruppen kommer du att se katterna som hade 50% upp till 79% testade katter bakom sig på fem generationer, som du kan se är det ganska stor skillnad mellan dessa två grupper.
Katter med normala höfter är cirka 20% högre i gruppen med 50% eller mer testade katter bakom, jämfört med katter med 0% testad bakgrund.

Om vi tittar på de andra två grupperna valde jag här alla katter som hade 0% upp till 49% testade katter bakom, men som hade förfäder i de 5 generationerna med en HD-grad på 2 och / eller 3.
Om vi jämför med den sista gruppen som är katter med 50% upp till 79% testade katter bakom, men som också hade HD-grad 2 och / eller 3, i dessa 5 generationer.

Här kan vi se att skillnaden inte är så stor längre de med Normala höfter är nästan lika många, normala är lite lägre på katterna med 50-79% testade bakom,
HD-grad 1 är också lite högre, men både HD-grad 2 och 3 är lägre än hos katter med 0-49% testade katter bakom.

Comparisontestedbackgroundvsnontestedbackground 

 

I nästa graf gjorde jag en djupare studie av katter som hade HD bakom sig mot de som inte hade några kända katter med HD bakom sig.
Jag tog inte hänsyn till om det fanns en eller flera, bara om det fanns HD 2 eller 3 bakom i någon generation.


Jag tror att diagrammet talar för sig själv men ändå en liten beskrivning.
Den första gruppen är katter med 50-79% testade bakom som hade förfäder under de första 5 generationerna med HD grad 2 eller 3, den andra gruppen är katter med 50-79% testade bakom och ingen känd HD.
Den tredje gruppen är katterna med 0-49% testade bakom som hade förfäder under de första 5 generationerna med HD grad 2 eller 3, och den fjärde gruppen är katter med 0-49% testade bakom och ingen känd HD.

TestedwithHDbehindlittletestedwithhdbehnd

 

Sedan gick jag ännu lite djupare.
I det här diagrammet tittade jag på alla katter oavsett antalet testade katter bakom dem och letade efter katterna bakom dem med HD-grad 2 eller 3.
Jag separerade beroende på, i vilken generation de första katterna med HD-grad 2 eller 3 visade sig.

Det verkar som att ju närmare HD:n är desto värre HD, av någon anledning är HD-grad 3 mindre hos katter som fick förfäder med HD-grad 2 eller 3 för första gången i andra generationen.
Det kan vara en ren tillfällighet, kanske farföräldrarna var första generationen testade? Jag kan möjligen behöva gräva lite djupare i detta.

HD i Generation 1 5 HD in Generation 1 5 
 I den här grafen ser vi katter som har HD-drabbade katter bakom, och i vilken generation de visas.



Än en gång grävde jag ännu lite djupare i detta, jag räknade faktiskt antalet drabbade förfäder bakom de katter som hade någon drabbad katt bakom sig.
Som jag sa ovan hade ingen katt drabbade förfäder i mer än 4 generationer, och ingen katt hade mer än totalt 4 drabbade förfäder bakom sig.
I vissa fall var två av morföräldrarna drabbade och 1 ytterligare långt tillbaka i den femte generationen, i andra fall hittades alla drabbade katter i den femte generationen.

Det här är vad jag såg, som vi kan se finns det en viss variation, det här kan ha att göra med hur nära HD:n ligger eller andra faktorer?
SumOfAffectedAncestorsIn1 5gen

 

Jag tog också en mer övergripande titt.
Jag tittade på alla kategorier och jämförde de som hade 1 drabbad katt bakom och 0-49% testade bakom sig, med de som hade 1 drabbad katt bakom och 50-76% testade katter i 5 generationer bakom sig.
Sedan upprepade jag samma gällande de som hade 2 drabbade, 3 drabbade och 4 drabbade, som jag sa ovan, ingen hade mer än totalt 4 drabbade katter bakom sig på 5 generationer.


Hur många i varje kategori hade normal, grad 1, 2 eller 3 jämfört med alla andra katter som testats. Resultatet i diagrammet nedan är i procent och beräknas utifrån alla 696 katter i hälsoprogrammet som hade drabbade förfäder till en viss grad bakom sig på fem generationer.

Jag hade verkligen svårt att sätta ihop det här, det finns så mycket data och variationer.
I denna graf jämförs alla katter med drabbade katter bakom, men de är också indelade i grupper beroende på antalet testade katter bakom.
Eftersom antalet katter med endast 0-49% fortfarande är den största gruppen i hälsoprogrammet visar detta sig när vi gör grafer för att jämföra alla katter. I gruppen katter med normal höftstatus, som hade 0-49% testade förfäder, kan vi se att 38 procent hade 1 drabbat förfader, 6,3 procent hade 2 drabbade förfäder, 2,9 procent hade 3 drabbade förfäder och endast 1 procent hade 4 berörda förfäder.

CatsAffected1 5ComparedAll

 

Slutligen tittade jag på katterna som hade fullständigt testade föräldrar (de första tre staplarna), och de som hade alla 4 far och morföräldrarna testade (de sista tre staplarna). Där jämförde jag de olika varianterna första oavsett om det fanns drabbade bakom eller inte, andra om det inte fanns några känt drabbade  bakom och i tredje om det fanns drabbade i de närmsta 5 generationera bakom.

Fullytestedparentsandgrandparents


By: Malin Sundqvist 

HD analys för Maine Coon (del1)
 
Introduktion - Vad är höftdysplasi?
Katter med höftdysplasi (HD) har en deformitet i höftledet. Höftleden kan vara för grunt för att stödja höftkulan. Kulan passar inte bra in i höftleden, vilket får brosket att degenerera. När brosket har degenererat helt kommer det att bli en kontakt direktkontakt ben mot ben, vilket är mycket smärtsamt för en katt och kan leda till hälta. Artrit kan förvärra situationen när katten åldras. Vid svår höftdysplasi är en höftoperation ibland oundviklig för att förbättra livskvaliteten. Höftledsdysplasi är vanligt förekommande hos hundar. Det kan också förekomma hos andra däggdjur, som hästar, kor, getter och katter, samt även hos människor.
 
 
Höftledsdysplasi hos katter
Bland uppfödare som testar föräldrarna för HD vilket inte är något som görs av så många uppfödare ännu. Maine Coon-uppfödare är de mest aktiva HD-testarna (5329 HD-resultat). Inte för att HD är vanligast på Maine Coon, så är inte är fallet, det kan förekomma inom alla raser. Maine Coon uppfödare har uppmärksammat att detta problem uppstår inom rasen och beslutat sig för att agera på det genom att inrätta ett hälsoprogram för att övervaka och kontrollera problemet inom rasen.


Brittiskt Korthår/Långhår har 279 röntgenplåtar utvärderade inom Hälsoprogrammet och publicerades av Pawpeds. Röntgenbilder från andra kattraser har också skickats in, men inte så många. I den här artikeln fokuserar jag på analysen av Maine Coon, eftersom det är den enda rasen som har tillräckligt med data för att kunna analyseras ytterligare. Innan jag gör det, skulle jag vilja visa ett diagram som jämför Maine Coon och övriga raser. EftersomBrittiskt Korthår/Långhår har tillräckligt med data för att kunna jämföras på den högsta nivån på det totala resultatet. Visar jag andra raser endast för att ge en indikation, men de har för få inskickade testresultat för att göra några korrekta slutsatser.
För en bättre förståelse av detta diagram och resten av denna artikel, låt oss först förklara HD-statusen. Denna information kommer från Pawpeds webbplats:

 
  • Normal: Bra höfter, inga avvikelser
  • Borderline: Inte riktigt perfekt struktur, men inte uttalad dysplastisk (man enades 2013 om att inte längre använda Borderline, och den har inte använts sen Per Eksell tog över 2014 från Lars Audell)
  • Grad 1: Den mildaste formen av dysplasi
  • Grad 2: Måttligt drabbade höfter
  • Grad 3: Hårt drabbade 

 
Innan du tolkar diagramen, behöver du veta två saker:
  1. Inom Hälsoprogrammet för HD som administreras av PawPeds, utvärderas båda höfter separat och får sitt eget resultat. I denna analys visar jag bara 1 av resultaten för de båda höfterna, jag har valt det sämsta resultatet. Till exempel om en katt har en normal vänster höft och grad 2 på höger höft, räknar jag detta resultat som grad 2. Ta hänsyn till detta inom alla diagram som visas i den här artikeln, att endast de sämsta resultatet räknas.
  2. Dessa uppgifter är extraherade från Hälsoprogrammets databas 12 juli 2020. Resultat som registrerats men som ännu inte publicerats vid det datumet är utesluta i denna analys.
Chart 1: HD per breed
Diagram 1: HD per ras 
 
När du tittar på diagram 1 kan du se att 59,3% av Maine Coons som testades inom hälsoprogrammet under den totala perioden har normala höfter. För ett brittiskt korthår eller långhår är detta mycket lägre 39,4%, vilket visar att denna ras har en högre andel HD. Den totala fältet till höger är mestadels baserat på det stora antalet Maine Coons, eftersom 93% av dessa resultat är Maine Coons. Brittiskt korthåren/långhåren får procenten att gå ner och sedan finns det bara några enstaka resultat från andra raser. Gör inte misstaget att använda "Andra raser" -fältet för att dra slutsatsen att HD inte är ett problem inom andra raser. När det gäller de flesta raser har vi helt enkelt ingen data. De 25 testresultaten som finns i den här fältet är spridda över 14 olika raser, vilket inte säger något. Observera också att uppgifterna för Perser & Exotic, Devon Rex, Sibirer och Norsk Skogkatt är för få för att få en bra helhetsbild av raserna. Men om du tittar på OFA-statistiken för Perser & Exotic samt Devon Rex, så visar de samma om siffror. Detta kan vara ett varningstecken och det skulle vara en bra idé att testa dessa raser oftare för att se var de står mer exakt.
Pawpeds rekommendationer är att utesluta katter som har måttlig eller svår HD (grad 2 eller 3) på minst en höft, från avelsprogram. För den totala testade populationen betyder detta att 16,9%  inte rekommenderas att gå i avel. Det rekommenderas inte att avla på 16,1% av de HD-testade Maine Coonerna och 31,9% av de brittiska korthåren/långhåren (nästan dubbelt så många).
 
 
Resten av denna analys handlar bara om testresultaten för Maine Coon, eftersom datamängden är tillräckligt stor för att titta djupare på detta och för att se trender samt leta efter potentiella korrelationer.

 
HD utveckling per år (Maine Coon)
 
I diagram 1 såg du de totala HD-resultaten från rasen Maine Coon (fjärde stapeln). Låt oss nu sprida ut detta ytterligare och dela upp det år för år. Den vita prickade linjen visar mängden HD-resultat för det året. Åren före 2000 utelämnades eftersom de hade för få resultat. År 2008 har flest utförda HD-utvärderingar, sett till samtliga tester inom HD-hälsoprogrammet.
 
 
HD per year
Diagram 2: HD utveckling år för år
 
Du kan se att den nuvarande situationen är mycket värre än det totala som visades i diagram 1. År 2019 har bara cirka 40% av de utvärderade MCO:erna normala höfter. Denna nuvarande situation för MCO ligger mycket nära den brittiska korthåren/långhårens fält i diagram 1. Trenden verkar vara en nedåtgående trend, där chansen för normala höfter gjorde ett fall på nästan 30% sedan 2014. För Grad 2 och 3  pekar också trenden nedåt men mindre brant än för Grad 1 och normala resultat.

 
HD grade 2 3 per year
Diagram 3: resultat med grad 2 eller 3
 
I diagram 3 kan du se år för år hur många av de HD-testade katter som hade antingen grad 2 eller grad 3 och därför inte rekommenderades för avel. Du kan se att denna trend började gå uppåt från 2012. Den hade några mer eller mindre "goda år" som 2014 och 2018 där "bara" 16% av katterna har en allvarlig form av höftdysplasi. När HD-programmet startade antyder effekterna av avelsrekommendationerna att utesluta 12% av befolkningen från avel. År 2019 fördubblades detta upp till 25% av befolkningen. (2020 verkar lovande, men vi har bara resultat fram till 12 juli, effektivt fram till 12 maj, om du tänker på 60-dagars väntetid före publicering.)

 
Så den stora frågan är: Varför verkar HD-problemen öka de senaste 7-8 åren?
 
 
Möjliga förklaringar:
  1. Ju större desto bättre? Många uppfödare verkar selektera för större och tyngre katter. Också att övergöda kattungar för att få dem lägga på sig så vikt som möjligt, så snabbt som möjligt, kan ha en negativ inverkan på höftleden. En studie från 2019 visade en direkt korrelation mellan vikt och HD. Större och tyngre katter har högre risk för HD.

  2. Populariteten för Maine Coon exploderade runt 2015, vilket har lockat många nya kattfabriker och buskuppfödare över hela världen, vilka bryr sig väldigt lite om rasens hälsa eller att skydda rasen, utan istället försöker avla endast för större försäljning. Uppfödning för storlek, med hög inavel och överanvända linjer utan (eller endast lite) HD-tester utförd på katten eller förfäderna. Naturligtvis finns det också många nya bra uppfödare, men dessa är i minoritet och de producerar också mycket mindre kattungar än de stora kattfabrikerna.

  3. Många otestade linjer introducerades i hälsoprogrammet med en okänd höftstatus för föräldrar eller morföräldrar. Även om det är bra att fler linjer testas på HD kommer dessa katter att ha en högre risk för HD och deras resultat kommer att ha en negativ effekt på genomsnittet. Sverige har gjort det största bidraget till HD-programmet. Sedan 2012 har reglerna för import av katter till Sverige blivit mindre strikta, vilket har haft en ökande effekt på antalet importerade katter. Importer från östeuropeiska länder har också blivit blomstrande sedan 2015. Dessa linjer har överlag dålig förekomst av HD-tester och uppfödare från dessa länder deltar inte alls i HD-hälsoprogrammet (åtminstone ännu inte vid denna tidpunkt). I diagram 10 kan du se att mängden HD-testade katter med okänd höftstatus hos föräldrarna har stigit enormt från och med 2016.
  4. De flesta MCO-uppfödare arbetar till 70% med samma genepool. De fem vanligaste förfäderna står för 70% av den genetiska grunden hos en genomsnittlig Maine Coon. Om dessa foundation-katter hade HD blir det svårt att bli av med det, speciellt om vi bara parar med katter som har samma genetiska bakgrund (bortsett ifrån nya Foundation-linjer).

  5. 2014 raderades statusen Borderline som ett möjligt resultat. 2014 ändrades även avläsaren inom HälsoProgrammet från Lars Audell till Per Eksell. Det kan vara så att en del av de som fick grad 1, kunde ha fått Borderline om detta fortfarande varit ett alternativ. Det kan också hända att Per Eksell varit lite striktare i sin utvärdering än Lars Audell, vilket gett sämre resultat sedan 2014.

 
Skillnad mellan kön
 
Mellan honor och hanar är det en liten skillnad vad gäller risken för dåliga höfter. Honor löper 15,4% risk att få grad 2 eller 3 jämfört med hanar som löper 17,3% risk för få grad 2 eller 3.
Diagram 4 visar summan från hela hälsoprogrammet under hela den aktiva tidsperioden.
 
Chart 4: HD per gender
Diagram 4: HD per kön 
 

Eftersom könen verkar ha den högsta skillnaden i grad 2 och 3-området, har jag gjort ett annat diagram som bryter ner grad 2 + 3-utvecklingen under åren, för hanar och honor separat. Se diagram 5 nedan.
 
HD per year per gender
 
Diagram 5: Grad 2 + 3 per år uppdelat på kön
 
 
Skillnad i ålder
 
Nästa diagram visar skillnaden i ålder. Pawpeds ger ett preliminärt resultat före 10 månaders ålder, som du kan se i den första stapeln i diagram 6. Som du kan se, ser man dåliga höfter (grad 2 + 3) redan i en mycket tidig ålder. Vissa uppfödare anser att en katt hellre borde testas vid 4 års ålder, eftersom de tror att Maine Coon fortfarande växer tills den når 4 års ålder. I diagram 5 kan du se att mängden katter med normala höfter är ungefär densamma som när du jämför katterna som testades vid 1 - 2 års ålder med de som testades vid 3 - 4 års ålder.
 
HD per age
Diagram 6: HD per ålder
 
Så vad säger då detta diagram? Min tolkning är att det här diagrammet visar att HD för det mesta är en genetiskt, eftersom du kan se allvarlig HD, redan på en kattunge yngre än 10 månader. När man tittar på de officiella resultaten (> 10 månader) syns en jämn trend med en variation mellan 1-11% per resultat för olika åldrar. Men om det bara var en genetisk fråga, skulle katten med normala höfter i ung ålder fortfarande ha normala höfter vid en senare ålder. Du ser att mängden katter med normala höfter är cirka 10% mindre för de äldre katterna. Deras ökade vikt eller snabba tillväxt kan förklara skillnaden. Miljöfrågor som hala golv, olyckor, mat av låg kvalitet eller tunga dräktigheter kan kanske också påverka här om katten redan har en disposition för HD. Du kan också se att mängden katter påverkade av grad 3 är omkring 3-4 gånger högre vid en äldre ålder. Artrit kan skada höftleden ytterligare allteftersom tiden går, vilket kan förvärra höftstatusen till en högre grad när katten åldras.

 
Skillnader per land
 
 

HD per country

Diagram 7: HD per land
 
 
Detta diagram visar de testade katterna per land, där jag gick jag efter hemlandet (inte födelselandet). Låt oss först uppmärksamma att 48,1% av alla HD-resultat kommer från Sverige. Sverige och det svenska avelsprogrammet har därför stor inverkan på utvecklingen av Hälsoprogrammet för HD och resultatet av denna analys. Frankrike har flest katter med grad 3 (i relation till antalet testade katter där). Nya Zeeland får bäst resultat gällande normala höfter och Norge lägst. Danmark har relativt minst antal katter med grad 2 och 3. Sammantaget är det inga stora skillnader som märks. Det som tydligt framträder är att länder som deltar väldigt lite i HD-hälsoprogrammet visar de värsta HD-resultaten (se fältet: Andra länder, 3,5%).

 
HD grade 23 per country
Diagram 8: HD grad 2 & 3 per land
 

Diagram 8 är samma diagram som nummer 7, men med fokus bara på resultat 2 och 3, för att jämföra dem bättre per land. Procentandelen bredvid landet visar hur många av de HD-testade katter som bor i landet. Det skulle vara intressant att veta om det finns skillnader mellan länderna som kan påverka katternas höfter (uppfödning av kattungar, miljö, mat).

 
Ärftlighet av HD i två generationer
 
Nu kommer vi till en annan intressant del. Delen som handlar om genetik och arv. Efter att ha tittat på trenderna ovan kanske du börjar undra om vi verkligen kan förhindra HD? Låt oss titta på hur avelsplaner kan påverka höftstatusen hos avkommorna. Låt oss titta på två generationer, föräldrarna och deras avkommor, och hur föräldrarnas höftstatus slagit igenom i nästa generation. 
 
HD per parent combination
Diagram 9: HD per föräldra-combination
 
I diagram 9 ser du olika kombinationer av föräldrar för varje stapel i diagrammet. Den första stapeln visar avkommor till föräldrar med okänd höftstatus. Cirka 54% av deras avkommor har normala höfter.

Den andra stapeln visar avkommor till en föräldrar där en förälder har normala höfter och den andra föräldern har en okänd höftstatus. Du ser att hos en förälder med normala höfter har chansen för avkommor med normala höfter ökat till 68%.

När du tittar på fält 7 som visar avkommorna från föräldrar som båda har normal höftstatus, ser du ytterligare ett stort hopp, upp till 74% avkommor med normala höfter. Nu vet du hur du läser resten av diagrammet. Den vita prickade linjen indikerar hur många avkommor som testades för varje föräldrakombination.

Detta nummer är också skrivet under varje stapel (N = ...). Vissa av parningarna mellan föräldrar rekommenderas inte av hälsoprogrammet (som grad 1 x grad 3) och har därför uppenbarligen mycket få data. Det är inte många uppfödare som gör dessa riskfyllda parningar. Dessa staplar är därför mindre pålitliga, men kan fortfarande ge en viss indikation på varför dessa parningar inte är att rekommendera.

Om du studerar diagram 9 kan du dra slutsatsen, att en uppfödare kan minska risken för HD enormt hos avkomman genom att välja rätt parning. Samtidigt som du också kan se att HD inte helt kan förhindras. Även med parningar mellan föräldrar som båda är N/N, är det fortfarande visar det fortfarande på att 2,5% av avkomman har fått HD grad 3.
 
 
HD per year from unknown HD parents
Diagram 10: HD per år - från föräldrar med okänd höftstatus
 
Nu i diagram 10 har jag fördjupat mig på den första stapeln i diagram 9, 1902 stycken HD-result från föräldrar med okänd höftstatus. Här i diagram 10 kan du se just dessa 1902-resultat, indelade efter år, så att du kan se utvecklingen av HD. Jag skulle vilja se på detta diagram som det diagrammet närmast beskrivande verkligheten för hela rasen Maine Coon, eftersom detta är katter med föräldrar vars höftstatus är okänd.
För en en bättre bild av verkligheten måste du kanske titta på fler generationer, men detta kan ändå ge en bra indikation. Eftersom den allra största delen av rasen faktiskt har en okänd höftstatus, eftersom endast en liten procentandel av uppfödarna testar för HD.

Det som sticker ut är den nedåtgående trenden. När du tittar på den totala fältet till höger ser du en slags optimistisk bild, eftersom detta är genomsnittet från alla dessa år. Tyvärr är verkligheten nuförtiden mycket sämre, som du kan se av den nedåtgående trenden. Från 2004 till 2014 fanns det 50-70% med normala höfter hos avkommorna där föräldrarna har okänd status. Från 2015 till 2020 ser vi att det har sjunkit till 32-52%.

Chansen för normala höfter är idag mycket mindre, när du vill testa en ny linje för HD inom hälsoprogrammet. När du testar en katt för HD i Pawpeds nuförtiden, löper du ha cirka 30% risk för måttlig till svår HD. Teoretiskt sett är detta minst en kattunge per kull när föräldrarna inte testas för HD, vilket är ett mycket allvarligt problem!
 
 
HD per year from N parents
Diagram 11: HD per år - från föräldrar med normala höfter
 
I diagram 11 har jag förjupat mig på de 1067 testresultaten från avkommor vars båda föräldrar har normala höfter på båda sidor (stapel 7 på diagram 9). Dessa kommer från uppfödare som testat minst två generationer. Detta är fortfarande det bästa scenariot jämfört med alla andra kombinationer. Här finns också en nedåtgående synlig trend, dock mindre brant än i diagram 10, men fortfarande mycket synlig. Men om du jämför diagram 11 med diagram 10 visar det vilken mycket tydligt positiv inverkan föräldrar med HD N/N har på sina avkommor. Du kan också se från den vita prickade linjen att antalet N/N x N/N-kombinationer har minskat under 2018 och 2019 vilket är oroande.
 
 
Slutsats
 
Vi kan tydligt se av denna analys att arv spelar en stor roll i utvecklingen av HD. Det visar att uppfödare kan påverka HD-resultaten inom rasen. HD kan inte förhindras helt, men det kan minskas. Trots detta ser vi ingen större förbättring genom åren, tvärtom, trenden pekar nedåt. Detta ger oss en stark uppmaning, vi måste bli mer medvetna om detta problem och försöka vända det innan problemet blir större. Om uppfödare inte frivilligt testar på HD kommer problemet att bli så utbrett i rasen, att föreningarna inte har något annat val än att göra testet obligatoriskt. FIFe försökte göra HD till ett obligatoriskt test under 2019, men denna regel drogs tillbaka och man avvaktar med detta för tillfället. 

Hos vissa hundraser har HD-problemen varit mycket stora under lång tid, vilket har lett dem till att göra HD-testerna obligatoriska, utan godkänt HD-test går det inte att ansöka om en stamtavla. Jag hoppas att uppfödarna av Maine Coon inte låter gå så långt och att de kommer att använda sin nuvarande frihet till att agera ansvarigt och testa sina katter för HD.
 
Diskussion för MCO uppfödare
De senaste åren visar på att vi tvingats utesluta 20-25% av de testade katterna från vårt avelsbestånd, om vi ska följa rekommendationerna från hälsoprogrammet för HD. Har vi råd att utesluta så många katter?  Särskilt om de har en vältestad bakgrund, från värdefulla linjer och med en hög genetisk mångfald? Å andra sidan, om vi lossar på de nuvarande avelsrekommendationerna, hur skulle vi kunna vända tidvattenvågen för HD om vi lägger på mer katter med HD i aveln? Detta är ett tveeggat svärd och måste diskuteras och hanteras med stor försiktighet.
 
Kan vi dra slutsatser från denna analys om hur frisk en ras är när det kommer till HD?
Denna analys kan inte användas för att härleda något uttalande om rasanlag. Hälsodatabasen används mest av uppfödare som håller reda på förekomsten av HD bakom sina hälsosamma avelskatter. Denna population består endast av katter som testas inom hälsoprogrammet för HD. Från dessa testade katter får vi en ärlig bild, eftersom uppfödarna skriver under för publicering innan HD-bilden tas och utvärderas av HD-Specialisten knuten till hälsoprogrammet. Vilket gör det omöjligt att fuska eller undanhålla dåliga resultat. Populationen som används för denna analys består endast av raskatter. Vi vet inte huruvida samma siffror gäller för huskatter eller för katter som inte är testade inom hälsoprogrammet. Min gissning skulle vara att antalet diagnostiserade katter med HD, grad 2 eller 3 är högre hos huskatter samt  inom otestade linjer, helt enkelt för att dessa linjer är okända och därför är deras HD-status okänd. Det finns väldigt få (jag skulle nog säga ingen) huskattsuppfödare som testar föräldrarna för HD innan de tar en kull. I diagram 9 kan du se att HD-testade katter från föräldrar med okänd höftstatus, löper större risk att få HD, än de med testade föräldrar. Med allt detta i beaktatande, när man ser till diagrammen, kan rasen som helhet visa sig ha en sämre bild än den jag presenterat för dig i den här artikeln. 
 
Fortsättning följer...
 
I del 2 av HD-analysen kommer jag att titta mer detaljerat på arvet över flera generationer. Detta kommer jag att göra i samarbete med andra uppfödare, eftersom det här blir för mycket arbete för mig att göra själv. Vi kommer också att titta och se om det finns ett samband mellan inavelsnivåer och HD och om klonerna påverkar HD-statusen. Vi ska också titta om det finns några andra intressanta faktorer.
 

Svansknickar

Svansknick är något som vi ser hos våra katter då och då inom alla raser och även huskatter.
Oftast är "knicken" placerad längst ut vid sista kotorna på svansspetsen och kan variera en del i typ och grad.
Det är inte känt hur svansknickar nedärvs, men det verkar vara en ensam recessive gen alternativt polygener som är inblandade och ansvariga för svansknickar. Det verkar också finnas olika typer av svansknickar, vilka också nedärvs på olika sätt.

En svansknick kan också orsakas av trauma (en olycka).

I vissa fall kan du se svansknicken redan hos den nyfödda kattungen, men ibland tar det mycket längre till den visar sig. I vissa fall inte förrän kring 1 års ålder.  Före 1 år är skelettet inte färdigvuxet och ärftliga svansknickar verkar utvecklas gradvis.

Jag har sett många fall där svansknickar inte är något mer än en stelhet i slutet på svansen. Men jag har också sett väldigt uppenbara svansknickar hos kattungar. 

Hos denna kattunge, är svansknicken väldigt synlig och även om det är svårt att se på det här fotot där kattungen inte är mer än någon timma gammal. Den här kattunge hade faktiskt två böjar på svansen varav vi kan se en tydligt på bilden och en till väldigt nära svanstippen. Denna svansknick befann sig en bit längre upp på svansen är bara yttersta tippen. Den här specifika kattungen fick av den anledningen bli en väldigt trevlig sällskapskatt, han har en bror som går i avel, men jag har aldrig sett några svansknickar bland de släktingar som jag har efter honom här, både från mors och farssidan. 

Jag har också sett så kallade falska "knickar", dessa är synbara endast under en kortare period kring ca 7-12 veckors ålder, och är resultatet av att ligament växer ojämnt. Detta gör att ligamenten på ena sidan av svansen drar svanstippen åt ena eller andra sidan. Om et är en falsk "knick" kommer denna att försvinna inom ett par veckor för att aldrig komma tillbaka igen. Men det kan vara svårt att säga huruvida svansknicken är falsk eler en äkta förrän kattungen är fullvuxen.

Jag skulle inte rekommendera dig att använda en kattunge med svansknick i aveln OM det finns likvärdig kattunge att gå vidare på i kullen. Jag skulle aldrig använda en kattunge med allvarligare form av svansknick (dvs. annat än yttersta tippen) i avel. 
Men jag har haft katter med liten svansknick i avel och jag vet många uppfödare som haft katter med små svansknickar i avel (dvs de som sitter placerade i yttersta svanstippen). Detta är ett beslut dom du själv behöver ta och bara du kan avgöra huruvida det verkligen finns en likvärdigt syskon eller inte.

Av: Malin Sundqvist